Det var en gång en mamma get som bodde i ett litet, mysigt hus vid kanten av en lysande grön skog. Hon hade sju små killingar, och hon älskade var och en av dem med hela sitt hjärta. Killingarna var livliga och lekfulla, och de tyckte om att hoppa, dansa och sjunga tillsammans i sitt varma hem. En morgon behövde mamma get gå ut i skogen för att hitta färska löv och sött gräs till sina barn. Hon kallade på de sju killingarna och talade vänligt men allvarligt till dem. 'Kära barn,' sa hon, 'jag måste gå ut en stund för att hämta mat. Ni måste stanna inne och hålla dörren stängd. Öppna inte dörren för någon annan än mig. Kom ihåg, den stora stygga vargen finns i den här skogen. Om han kommer in, kommer han att göra er illa. Vargen har en grov, hes röst och stora mörka tassar. Ni kommer att veta att det inte är jag om ni hör den rösten eller ser de tassarna.' De sju killingarna nickade och svarade, 'Oroa dig inte, kära mor. Vi stannar inne. Vi kommer att vara försiktiga, och vi öppnar bara dörren för dig.' Mamma get kysste varje liten killing på huvudet, sa adjö och gick försiktigt in i skogen.
Killingarna såg henne gå, sedan stängde de dörren och låste den. En stund lekte de lekar, sjöng små sånger och pratade tillsammans. Snart hördes en knackning på dörren och en röst ropade, 'Öppna dörren, mina kära barn. Er mor har kommit hem och har tagit med sig något till var och en av er.' Rösten lät grov och djup. Den äldsta killingen viskade, 'Var försiktig.' Sedan ropade han, 'Vi öppnar inte dörren. Vår mor har en mjuk, mild röst. Din röst är grov och hes. Du måste vara vargen!' Vargen, för det var verkligen han, gick bort mumlande för sig själv. Han hade en ond plan. 'Jag ska ändra min röst,' tänkte han, 'och sedan kommer de dumma killingarna att släppa in mig.' Han drack lite varm honungste för att göra sin röst mjukare. Sedan gick han tillbaka till det lilla huset, knackade på dörren och ropade med en mjukare röst, 'Öppna dörren, mina kära barn. Er mor har kommit hem och har tagit med sig något till var och en av er.' Killingarna lyssnade noga. Rösten lät faktiskt mjukare nu, men killingarna kom ihåg vad deras mor hade sagt. 'Visa oss dina tassar,' ropade en av dem. 'Vår mor har ljusa, mjuka fötter.' Vargen satte sina stora mörka tassar mot fönstret. När killingarna såg hans tassar ropade de, 'Vi öppnar inte dörren. Vår mor har inte stora mörka tassar som det där. Du är vargen! Försvinn!'
Vargen blev arg, men han gav inte upp. Han letade runt tills han hittade lite vitt mjöl nära kvarnen. Han rullade sina tassar i mjölet tills de såg ljusa ut istället för mörka. Sedan gick han tillbaka till getens hus en gång till, knackade försiktigt och talade med en mjuk röst. 'Öppna dörren, mina kära barn. Er mor har kommit hem och har tagit med sig något till var och en av er.' Killingarna tittade på varandra. Rösten lät mjuk. När de bad om att få se tassarna, satte vargen upp sina vitbeklädda fötter mot fönstret. Tassarna såg ljusa ut nu, och killingarna trodde att allt var rätt. De glömde att vara försiktiga och öppnade dörren. In hoppade vargen! När de sju killingarna såg den stora vargen i sitt hus, blev de mycket rädda. De sprang åt alla håll för att gömma sig. En liten killing gömde sig under bordet, en annan hoppade i sängen, den tredje gled in i ugnen när den var kall, den fjärde gömde sig bakom gardinerna i köket, den femte klättrade in i ett skåp, den sjätte kröp under diskbänken, och den yngsta kröp in i den höga klockans hölje.
Vargen ville ta med killingarna men han ville inte skada dem. Han hade tagit med sig en stor, stark säck. En efter en plockade han upp de killingar han kunde hitta, lade dem försiktigt i säcken och knöt igen den. Endast den yngsta killingen förblev gömd i klockan, väldigt stilla och väldigt tyst, så att vargen inte såg honom. 'Jag ska ta dessa killingar långt bort,' sa vargen till sig själv, 'och sedan kommer deras mor att bli ledsen och ensam.' Med säcken på ryggen gick vargen ut till en äng inte långt från huset. Där lade han ner säcken under ett skuggigt träd, och eftersom han kände sig trött lade han sig bredvid och somnade djupt. Efter en stund kom mamma get hem från skogen, bärande på ett knippe friska gröna löv. När hon nådde sitt hus såg hon genast att något var fel. Dörren stod öppen. Bordet och stolarna var bortskjutna, och några tallrikar låg på golvet. Hennes hjärta började slå snabbt. 'Mina kära barn, var är ni?' ropade hon. Hon ropade varje killing vid namn, men ingen svarade.
Till slut hörde hon en liten röst inifrån den höga klockan. 'Här är jag, kära mor,' sa den yngsta killingen. Mamma get öppnade snabbt klockan och lyfte ut sin lilla unge. Han kastade sina små ben runt hennes hals och grät. 'Mor,' sa han, 'vargen kom in. Han lurade oss med en mjuk röst och ljusa tassar. Vi öppnade dörren, och han rusade in i huset. Vi försökte alla gömma oss, men han lade mina bröder och systrar i en stor säck och bar bort dem.' Mamma get kramade den yngsta killingen och torkade bort hans tårar. 'Var inte rädd,' sa hon försiktigt. 'Vi ska hitta dem. Håll dig nära mig.' Med den yngsta killingen vid sin sida gick mamma get ut ur huset och snart kom de till ängen. Där såg de vargen sova djupt under ett träd med en stor säck liggande bredvid honom. Säcken rörde sig lite då och då, som om något inuti ville komma ut. Mamma get lyssnade noga och tänkte, 'Mina stackars barn måste vara inne i den säcken. De lever fortfarande!' Hon viskade till sin yngsta killing, 'Spring hem snabbt och hämta mig ett starkt par saxar och ett långt rep.' Den lilla killingen sprang till huset och kom snart tillbaka med saxen och repet i munnen.
Mamma get tog saxen och, väldigt tyst för att inte väcka vargen, gjorde ett litet snitt i säcken. Genast dök en liten hov upp, sedan en nos, sedan de ljusa ögonen på en av hennes killingar. 'Mor,' viskade killingen, 'vi är här!' En efter en kröp de små getterna försiktigt ut ur säcken tills alla sex var säkra på gräset, levande och välbehållna. De kramade sin mor och sin yngsta bror, skrattande och gråtande på samma gång. 'Vi var så rädda,' sa de, 'men nu är vi säkra!' Mamma get tröstade dem och kysste varje en. Sedan sa hon, 'Vi måste se till att denna busiga varg inte kan ta er bort igen.' Hon fyllde tyst den tomma säcken med stora, mjuka stenar från ängen så att den kändes tung. Sedan band hon den ordentligt med repet och lade den försiktigt bredvid den sovande vargen. När vargen vaknade drog den tunga säcken honom mot bäcken. Han halkade, tumlade ner i det grunda vattnet med ett plask, och kravlade upp blöt och lerig. Han kände sig dum och mycket sur, och han sprang långt bort in i skogen, aldrig att återvända. De sju killingarna och deras mor dansade i en ring av glädje. 'Vargen är borta!' sjöng de. 'Vi är säkra, vi är tillsammans, och vi kommer alltid att komma ihåg att vara försiktiga och att lyssna på vår mor.' Från den dagen levde de lyckliga och säkra i sitt mysiga hus vid skogskanten.
