Det var en gång en mamma gris som bodde med sina tre små grisar. De var mycket glada tillsammans, men när de små grisarna växte blev det trångt i det lilla huset. 'Mina kära barn,' sa mamma gris en solig morgon, 'det är dags för er att ge er ut i världen och bygga era egna hem. Kom ihåg: arbeta hårt, var kloka och se alltid upp för Stora Stygga Vargen!'
De tre små grisarna kramade sin mamma adjö och gav sig iväg längs den slingrande vägen, ivriga att börja sitt nya äventyr. De gick tillsammans tills de kom till en korsning. 'Här måste vi skiljas åt,' sa den äldsta grisen. 'Låt oss finna våra egna vägar, och må vi alla bygga underbara hem!' De vinkade hejdå och gick i tre olika riktningar.
Den första lilla grisen gick tills han mötte en man som bar på ett knippe gyllene halm. 'Snälla herrn, kan jag få lite halm för att bygga ett hus?' Mannen gav honom halmen, och den första lilla grisen byggde sitt hus på nolltid. 'Klart!' kvittrade han glatt och spenderade resten av dagen med att dansa och leka i solskenet.
Den andra lilla grisen mötte en man med ett knippe pinnar. Han byggde sitt hus lite stadigare än sin brors, med väggar av träpinnar som bundits ihop. 'Inte illa!' sa han stolt och beundrade sitt arbete. 'Nu kan jag leka!' Han märkte inte de mörka skuggorna som rörde sig i skogen intill.
Den tredje lilla grisen fann en man som sålde tegel. 'Att bygga med tegel tar tid,' varnade mannen. 'Men ett tegelhus kommer att stå för evigt.' Den tredje grisen arbetade dag efter dag, noggrant blandade murbruk och lade tegelsten efter tegelsten. Medan hans bröder lekte, byggde han sitt starka, stadiga hus med en hög skorsten.
Snart kom Stora Stygga Vargen smygande genom skogen. Hans gula ögon upptäckte halmhuset, och han slickade sig om läpparna. 'Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!' morrade han. 'Inte om det så gäller håren på min haka!' ropade den första grisen. 'Då ska jag blåsa och puffa och blåsa ner ditt hus!' Med ett mäktigt andetag flög halmhuset isär!
Den första lilla grisen sprang så fort han kunde till sin brors pinnarhus. 'Släpp in mig! Vargen kommer!' De två grisarna tryckte sig ihop inuti, darrande. Snart hörde de tunga steg utanför. 'Små grisar, små grisar, släpp in mig!' 'Inte om det så gäller håren på våra hakor!' 'Då ska jag blåsa och puffa...' Vargen tog två djupa andetag, och ner kom pinnarhuset!
Båda små grisarna skrek och sprang mot sin brors tegelhus så fort deras små klövar kunde bära dem. 'Snabbt, släpp in oss!' ropade de. Den tredje grisen välkomnade dem in. 'Oroa er inte, bröder,' sa han lugnt och låste den tunga trädörren. 'Det här huset är byggt för att stå emot.' De kunde höra vargens hungriga tjut komma närmare och närmare.
'Små grisar, små grisar, släpp in mig!' röt vargen. 'Inte om det så gäller håren på våra hakor!' ropade alla tre grisarna modigt. 'Då ska jag blåsa och puffa och blåsa ner ert hus!' Vargen blåste och puffade. Han puffade och blåste. Hans ansikte blev rött. Hans ben darrade. Men tegelhuset stod stadigt. Inte en enda tegelsten flyttade sig!
Vargen fick syn på skorstenen och klättrade upp på taket. 'Jag kommer ner genom skorstenen!' Men den kloka tredje grisen hade hört vargen rumstera ovanför. Han hängde en stor gryta med vatten över elden och fick det att koka. När vargen gled ner—SPLASH!—landade han rakt i det heta vattnet! 'YOWWW!' skrek vargen, hoppade ut och sprang långt, långt bort, för att aldrig återvända. De tre små grisarna dansade av glädje, och från den dagen levde de tillsammans i det starka tegelhuset, trygga och lyckliga för alltid.
