Det var en gång en solig äng där en hare och en sköldpadda bodde. Haren hade långa, starka ben och stora öron. Han kunde springa mycket fort och var väldigt stolt över det. Sköldpaddan hade ett runt skal och korta ben. Han gick mycket långsamt, steg för steg, men han var lugn och tålmodig. En dag skrattade haren åt sköldpaddan. 'Du är så långsam!' sa han. 'Jag skulle kunna springa runt hela ängen innan du ens korsar den här lilla stigen.' Sköldpaddan tittade vänligt på honom och svarade, 'Kanske är jag långsam, men jag fortsätter alltid. Jag stannar inte.' Haren fnittrade och sa, 'Låt oss ha en tävling! Då får alla se hur snabb jag är.' Sköldpaddan nickade tyst. 'Okej,' sa han. 'Låt oss tävla.'
De andra djuren på ängen blev mycket ivriga. Fåglarna satt i träden för att titta. Ekorrar och kaniner kom nära. En liten räv ritade en linje i dammet för starten och pekade på en stor sten långt borta som målet. 'Redo, klara, gå!' ropade räven. På ett ögonblick skuttade haren framåt. Hans fötter flög över marken. Snart var han långt, långt före. Sköldpaddan började gå långsamt. Steg, steg, steg. Han skyndade inte. Han bara fortsatte mot den stora stenen. Alla djuren tittade förundrat när haren försvann i fjärran medan sköldpaddan rörde sig i sin egen stadiga takt.
Efter en stund tittade haren tillbaka. Sköldpaddan var väldigt långt bakom, bara en liten prick i fjärran. Haren skrattade för sig själv. 'Jag är så snabb!' tänkte han. 'Jag har gott om tid. Jag ska lägga mig ner och vila under det här skuggiga trädet. Då kommer jag ändå att vinna lätt.' Solen var varm och gräset var mjukt. Haren kröp ihop i den svala skuggan, stängde sina ögon och somnade snart djupt. Han drömde om att vinna loppet och alla djuren som jublade för honom. Under tiden, på den soliga ängen, rörde sig ingenting utom den milda brisen.
I den tysta ängen fortsatte sköldpaddan gå. Steg, steg, steg. Han passerade en fläck av vackra blommor. Han passerade en liten porlande bäck. Han var trött, men han stannade inte. 'Jag ska bara fortsätta,' sa han till sig själv. 'Långsamt och stadigt, ett steg i taget.' Solen rörde sig långsamt över den blå himlen. Fåglarna sjöng sina mjuka sånger. Och fortfarande gick sköldpaddan vidare, aldrig stannade, aldrig skyndade, bara rörde sig framåt med tålamod och beslutsamhet. Till sist kom sköldpaddan nära det skuggiga trädet. Där såg han haren, fortfarande sovande på den mjuka marken.
Sköldpaddan skrattade inte åt den sovande haren. Han stannade inte för att vila. Han gick tyst förbi trädet och fortsatte mot den stora stenen. Steg, steg, steg. Lite senare vaknade haren och sträckte sina långa ben. Han gäspade och tittade mot mållinjen. Till sin stora förvåning såg han sköldpaddan mycket nära den stora stenen! 'Åh nej!' ropade haren. 'Jag sov för länge!' Han hoppade upp och sprang så fort han kunde. Hans ben rörde sig som vinden, snabbare och snabbare. Men det var för sent.
Med ett sista långsamt, stadigt steg rörde sköldpaddan vid den stora stenen. Han korsade mållinjen precis innan haren kom fram. Alla djuren jublade högt. 'Sköldpaddan har vunnit loppet!' ropade de glatt. Haren nådde stenen, andades tungt. Han kände sig ledsen och lite skamsen. 'Jag var säker på att jag skulle vinna,' sa han. 'Jag sprang så fort i början.' Sköldpaddan tittade milt på honom och sa, 'Du är väldigt snabb, men du stannade för att du var för säker på dig själv. Jag är långsam, men jag fortsatte. Långsamt och stadigt vinner loppet.' Haren nickade. 'Du har rätt,' sa han. 'Jag har lärt mig min läxa.' Från den dagen försökte haren att inte skryta, och sköldpaddan gick stolt genom ängen, medveten om att tålamod och ansträngning kan ta en mycket långt.
