Det var en gång en bonde som hade gått till marknaden och sålt sin ko för sju daler. På vägen hem passerade han en damm och hörde grodorna kväka 'kvak, kvak, kvak, kvak.' - 'Nåväl,' tänkte han, 'de pratar strunt, jag fick sju daler, inte åtta.' När han kom till vattnet ropade han, 'Dumma djur! Vet ni inte bättre? Det är sju daler, inte åtta.' Men grodorna fortsatte med sitt 'kvak, kvak, kvak, kvak.' - 'Kom igen då, om ni inte tror mig, kan jag räkna det åt er.' Och han tog fram sina pengar och räknade de sju dalerna, alltid räknande fyra och tjugofyra skilling till en daler. Grodorna brydde sig inte om hans räkning och kväkte vidare 'kvak, kvak, kvak, kvak.' - 'Vad,' ropade bonden argt, 'om ni nu ska veta bättre än mig, räkna själva,' och kastade alla pengarna i vattnet. Han väntade för att se om de skulle ge tillbaka pengarna, men grodorna kväkte bara vidare och kastade inte upp pengarna igen. Han väntade länge tills kvällen kom och han var tvungen att gå hem. Då skällde han på grodorna och ropade, 'Era vattenskvättare, era tjockskallar, era glosögon, ni kan skrika så man får ont i öronen, men ni kan inte räkna sju daler! Tror ni jag ska stå här tills ni är klara?' Och med det gick han iväg, men grodorna kväkte fortfarande 'kvak, kvak, kvak, kvak' efter honom tills han kom hem, riktigt arg.
Efter ett tag köpte han en annan ko, som han slaktade, och han tänkte att om han sålde köttet bra kunde han tjäna lika mycket som de två korna var värda, och få skinnet på köpet. När han kom till staden med köttet, var där en stor flock hundar vid porten, med en stor vinthund i spetsen, som hoppade mot köttet, nosade på det och skällde, 'voff, voff, voff.' Eftersom det inte gick att stoppa den, sa bonden till den, 'Ja, ja, jag vet nog att du säger 'voff, voff, voff' för att du vill ha lite av köttet; men jag skulle få det svårt om jag gav det till dig.' Hunden svarade dock inget annat än 'voff, voff.' - 'Kan du lova att inte äta upp allt då, och kan du gå i borgen för dina kamrater?' - 'Voff, voff, voff,' sa hunden. 'Nåväl, om du insisterar, lämnar jag det åt dig; jag känner dig väl, och vet vem din herre är; men jag säger dig, jag måste få mina pengar om tre dagar, annars går det illa för dig; du måste bara ge det till mig.' Därefter lastade han av köttet och vände om, och hundarna föll över det och skällde högt, 'voff, voff.'
Bonden, som hörde dem på avstånd, tänkte, 'Lyssna, nu vill de alla ha lite, men den stora är ansvarig för det.' När tre dagar hade gått, tänkte bonden, 'I kväll kommer mina pengar att vara i min ficka,' och han var mycket glad. Men ingen kom och betalade. 'Det finns ingen att lita på nu för tiden,' sa han; och till slut tappade han tålamodet och gick in till staden för att kräva sina pengar av slaktaren. Slaktaren trodde att det var ett skämt, men bonden sa, 'Skämt åsido, jag vill ha mina pengar! Förde inte den stora hunden hela slaktade kon till dig för tre dagar sedan?' Då blev slaktaren arg, tog en kvast och körde ut honom. 'Vänta lite,' sa bonden, 'det finns fortfarande rättvisa i världen!' och gick till kungliga palatset och bad om audiens.
Han blev ledd inför kungen, som satt där med sin dotter, och frågade vad för skada han hade lidit. 'Ack!' sa han, 'grodorna och hundarna har tagit det som är mitt, och slaktaren har betalat mig med en käpp,' och han berättade i detalj allt som hänt. Då började kungens dotter skratta hjärtligt, och kungen sa till honom, 'Jag kan inte ge dig rättvisa i detta, men du ska få min dotter till hustru för det, -- under hela sitt liv har hon aldrig skrattat så mycket som hon just gjort åt dig, och jag har lovat henne till den som kunde få henne att skratta. Du kan tacka Gud för din tur!' 'Åh,' svarade bonden, 'jag vill inte ha henne, jag har redan en fru, och hon är en för mycket för mig; när jag går hem, är det som om jag hade en fru i varje hörn.' Då blev kungen arg och sa, 'Du är en drummel.' - 'Åh, ers majestät,' svarade bonden, 'vad kan man förvänta sig av en oxe, annat än kött?' - 'Stopp,' svarade kungen, 'du ska få en annan belöning. Ge dig iväg nu, men kom tillbaka om tre dagar, och då ska du få fem hundra räknade till dig.'
När bonden gick ut genom porten, sa vakten, 'Du har fått kungens dotter att skratta, så du kommer säkert få något bra.' - 'Ja, det är vad jag tror,' svarade bonden; 'fem hundra ska räknas ut till mig.' - 'Hör du,' sa soldaten, 'ge mig lite av det. Vad kan du göra med alla de pengarna?' - 'Eftersom det är du,' sa bonden, 'ska du få två hundra; kom tillbaka om tre dagar inför kungen, så ska de betalas till dig.' En jude, som stod bredvid och hade hört samtalet, sprang efter bonden, höll honom i rocken och sa, 'Åh, under! vilket lyckobarn du är! Jag ska växla det åt dig, jag ska växla det åt dig till småmynt, vad ska du med de stora dalerna?' - 'Jude,' sa bonden, 'tre hundra kan du få; ge det till mig genast i mynt, om tre dagar från detta, ska du få betalt av kungen.' Juden blev glad över vinsten och tog med sig summan i dåliga skillingar, tre av vilka var värda två bra.
Efter tre dagar, enligt kungens befallning, gick bonden inför kungen. 'Ta av hans rock,' sa denne, 'och han ska få sina fem hundra.' - 'Åh!' sa bonden, 'de tillhör mig inte längre; jag gav två hundra av dem till vakten, och tre hundra har juden växlat åt mig, så egentligen tillhör inget mig.' Under tiden kom soldaten och juden in och krävde vad de hade fått av bonden, och de fick sina slag noggrant utdelade. Soldaten tålde det tålmodigt och visste redan hur det smakade, men juden sa sorgset, 'Ack, ack, är det dessa de tunga dalerna?' Kungen kunde inte låta bli att skratta åt bonden, och eftersom all hans ilska var borta, sa han, 'Eftersom du redan förlorat din belöning innan den tillföll dig, ska jag ge dig något i stället. Gå in i mitt skattkammare och ta så mycket pengar du vill.' Bonden behövde inte bli tillsagd två gånger, och stoppade i sina stora fickor allt som gick in.
Efteråt gick han till ett värdshus och räknade sina pengar. Juden hade smugit efter honom och hörde hur han mumlade för sig själv, 'Den där skojaren till kung har lurat mig ändå, varför kunde han inte ha gett mig pengarna själv, så skulle jag ha vetat vad jag hade? Hur kan jag nu veta om det jag har haft turen att få i mina fickor är rätt eller inte?' - 'Herregud!' sa juden till sig själv, 'den mannen talar respektlöst om vår herre kungen, jag ska springa och anmäla detta, och då ska jag få en belöning, och han kommer att bli straffad också.'
När kungen hörde om bondens ord blev han rasande och beordrade juden att gå och hämta förbrytaren till honom. Juden sprang till bonden, 'Du ska genast gå till herr kung i de kläder du har på dig.' - 'Jag vet bättre än så,' svarade bonden, 'jag ska först få en ny rock sydd. Tror du att en man med så mycket pengar i fickan ska gå dit i sin trasiga gamla rock?' Juden, som såg att bonden inte skulle röra sig utan en annan rock, och som fruktade att om kungens ilska svalnade, skulle han själv förlora sin belöning, och bonden sitt straff, sa, 'Jag ska av ren vänskap låna dig en rock för den korta stunden. Vad gör man inte för kärlek!' Bonden var nöjd med detta, tog på sig judens rock och gick iväg med honom.
Kungen förebrådde bonden för det onda talet som juden hade informerat honom om. 'Åh,' sa bonden, 'vad en jude säger är alltid falskt -- inget sant ord kommer någonsin ur hans mun! Den skurken där är kapabel att hävda att jag har hans rock på mig.' 'Vad är det?' skrek juden. 'Är inte rocken min? Har jag inte lånat den till dig av ren vänskap, för att du skulle kunna visa dig inför herr kung?' När kungen hörde det, sa han, 'Juden har säkerligen lurat en av oss, antingen mig eller bonden,' och han beordrade återigen något att räknas ut till honom i hårda daler. Bonden gick dock hem i den fina rocken, med de fina pengarna i fickan, och sa till sig själv, 'Den här gången har jag lyckats!'
