Det var en gång en kung och en drottning som var rika och hade allt de önskade sig, utom barn. Drottningen sörjde detta dag och natt och sa, 'Jag är som en åker där inget växer.' Till slut gav Gud henne hennes önskan, men när barnet kom till världen såg det inte ut som ett människobarn, utan var en liten åsna. När modern såg det, började hennes klagorop på allvar; hon sa att hon hellre hade varit barnlös än att ha en åsna, och att de skulle kasta den i vattnet så att fiskarna kunde äta upp den.
Men kungen sa, 'Nej, eftersom Gud har sänt honom ska han vara min son och arvtagare, och efter min död sitta på den kungliga tronen och bära den kungliga kronan.' Åsnan växte därför upp och blev större, och hans öron växte vackert höga och raka. Han var dock av ett glatt lynne, hoppade omkring, lekte och hade särskild glädje av musik, så han gick till en berömd musiker och sa, 'Lär mig din konst, så att jag kan spela luta lika bra som du.' - 'Åh, kära lilla mästare,' svarade musikern, 'det skulle vara mycket svårt för dig, dina fingrar är verkligen inte lämpade för det, och är alldeles för stora. Jag är rädd att strängarna inte skulle hålla.'
Inga ursäkter hjälpte. Åsnan var fast besluten att spela luta; han var ihärdig och flitig, och till slut lärde han sig att göra det lika bra som mästaren själv. Den unge herren gick en gång ut på promenad full av tankar och kom till en brunn, han tittade ner i den och i det spegelklara vattnet såg han sin åsneform. Han blev så bedrövad över det att han gav sig ut i vida världen och tog bara med sig en trogen följeslagare. De reste upp och ner, och till slut kom de till ett kungarike där en gammal kung regerade som hade en enda men underbart vacker dotter.
Åsnan sa, 'Här stannar vi,' knackade på porten och ropade, 'En gäst är utanför, öppna så att han kan komma in.' Men eftersom porten inte öppnades, satte han sig ner, tog sin luta och spelade den på det mest förtjusande sätt med sina två framtassar. Då öppnade portvakten sina ögon mycket stort och sprang till kungen och sa, 'Utanför vid porten sitter en ung åsna som spelar luta lika bra som en erfaren mästare!' - 'Låt då musikern komma till mig,' sa kungen. Men när en åsna kom in började alla skratta åt lutspelaren.
Och nu blev åsnan ombedd att sätta sig och äta med tjänarna. Han ville dock inte och sa, 'Jag är ingen vanlig stallåsna, jag är en ädel en.' Då sa de, 'Om det är vad du är, sätt dig med krigarna.' - 'Nej,' sa han, 'jag vill sitta vid kungen.' Kungen log och sa godmodigt, 'Ja, det ska vara som du vill, lilla åsna, kom hit till mig.' Sedan frågade han, 'Lilla åsna, hur tycker du om min dotter?' Åsnan vände sitt huvud mot henne, tittade på henne, nickade och sa, 'Jag tycker om henne övermåttan, jag har aldrig sett någon så vacker som hon.'
'Nåväl, då ska du också sitta bredvid henne,' sa kungen. 'Det är precis vad jag önskar,' sa åsnan, och han satte sig vid hennes sida, åt och drack, och visste hur man uppförde sig fint och rent. När det ädla djuret hade stannat länge vid kungens hov, tänkte han, 'Vad har jag för nytta av allt detta, jag måste ändå åka hem igen?' lät sitt huvud hänga sorgset och gick till kungen och bad om sitt avsked. Men kungen hade blivit förtjust i honom och sa, 'Lilla åsna, vad fattas dig? Du ser så sur ut som en kruka med ättika, jag ska ge dig vad du vill ha.'
'Vill du ha guld?' - 'Nej,' sa han och skakade på huvudet. 'Vill du ha juveler och rika kläder?' - 'Nej.' - 'Vill du ha halva mitt kungarike?' - 'Verkligen inte.' Då sa kungen, 'Om jag bara visste vad som skulle göra dig nöjd. Vill du ha min vackra dotter till hustru?' - 'Åh, ja,' sa åsnan, 'jag skulle verkligen vilja ha henne,' och plötsligt blev han mycket glad och full av lycka, för det var precis vad han önskade sig. Så en stor och storslagen bröllop hölls. På kvällen, när bruden och brudgummen leddes in i sitt sovrum, ville kungen veta om åsnan skulle uppföra sig väl och beordrade en tjänare att gömma sig där.
När de båda var inne, bultade brudgummen dörren, såg sig omkring, och när han trodde att de var helt ensamma, kastade han plötsligt av sig sin åsnehud och stod där i form av en stilig kunglig ungdom. 'Nu,' sa han, 'ser du vem jag är, och ser också att jag inte är ovärdig dig.' Då blev bruden glad och kysste honom och älskade honom innerligt. När morgonen kom, hoppade han upp, tog på sig sin djurhud igen, och ingen kunde ha gissat vilken form som dolde sig under den. Snart kom den gamle kungen, 'Åh,' ropade han, 'är den lilla åsnan glad? Men du ser verkligen ledsen ut?'
sa han till sin dotter, 'att du inte har fått en riktig man till din make?' - 'Åh, nej, kära far, jag älskar honom lika mycket som om han vore den vackraste i världen, och jag kommer att behålla honom så länge jag lever.' Kungen blev förvånad, men tjänaren som hade gömt sig kom och avslöjade allt för honom. Kungen sa, 'Det kan inte vara sant.' - 'Då kan du själv titta nästa natt, och du kommer att se det med egna ögon; och hör du, herre kung, om du skulle ta bort hans hud och kasta den i elden, skulle han tvingas visa sig i sin rätta skepnad.'
'Ditt råd är gott,' sa kungen, och på natten när de sov, smög han in, och när han kom till sängen såg han i månens ljus en ädel ungdom ligga där, och huden låg utsträckt på golvet. Så han tog bort den, och lät en stor eld tändas utanför, och kastade huden i den, och stannade själv kvar tills den var helt bränd till aska. Men eftersom han var angelägen om att veta hur den bestulne mannen skulle bete sig, höll han sig vaken hela natten och vakade. När ungdomen hade sovit ut, steg han upp vid morgonens första ljus och ville ta på sig åsnehuden, men den fanns inte att hitta.
Då blev han orolig, och full av sorg och ängslan, sa han, 'Nu måste jag försöka fly.' Men när han gick ut, stod kungen där, som sa, 'Min son, vart är du på väg i sådan hast? vad har du i tankarna? Stanna här, du är en så stilig man, du ska inte lämna mig. Jag ska nu ge dig halva mitt kungarike, och efter min död ska du få hela det.' - 'Då hoppas jag att det som börjar så bra också slutar väl, och jag stannar hos dig,' sa ungdomen. Och den gamle mannen gav honom halva kungariket, och inom ett år, när han dog, hade ungdomen hela, och efter sin fars död hade han ett annat kungarike också, och levde i all prakt.
Ungdomen hade hela, och efter sin fars död hade han ett annat kungarike också, och levde i all prakt.