Det var en gång en gammal åsna som hade arbetat hårt för sin husbonde i många år, och burit tunga säckar till kvarnen. Men nu började åsnan bli gammal och orkade inte arbeta lika bra som förr. Husbonden ville inte ha honom längre, så åsnan bestämde sig för att rymma. 'Jag ska gå till Bremen,' tänkte åsnan, 'och bli stadsmusikant. Jag kan skria väldigt högt!' Så han gav sig iväg nerför vägen, full av förhoppningar om sitt nya äventyr. Snart mötte han en hund som låg vid vägkanten och flämtade tungt. 'Vad är det för fel, vän?' frågade åsnan vänligt. 'Åh kära, jag är gammal nu och kan inte jaga längre. Min husbonde skulle göra sig av med mig, så jag rymde. Men nu vet jag inte vad jag ska göra.' Åsnan log och sa, 'Följ med mig till Bremen! Vi kan bli musikanter tillsammans. Jag kan skria och du kan skälla. Det blir fantastiskt!' Hunden viftade glatt på svansen och gick med på att följa med åsnan på hans resa.
Åsnan och hunden gick vidare tillsammans tills de träffade en katt som satt mitt på vägen och såg väldigt ledsen ut. 'Varför är du så olycklig, gamla katt?' frågade åsnan. 'Jag är gammal och mina tänder är inte längre vassa,' jamade katten sorgset. 'Jag sitter hellre vid en varm brasa än jagar möss. Min matmor ville göra sig av med mig, så jag rymde. Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.' 'Följ med oss till Bremen!' sa åsnan glatt. 'Du kan sjunga med oss och också bli musiker. Du har ett härligt jamande!' Katten tyckte det var en utmärkt idé och följde med de två vännerna. Nu var de tre djur som gick tillsammans mot Bremen, alla med hopp om ett bättre liv.
Lite längre fram passerade de tre vännerna en gård där en tupp satt på ett staket och gol så högt han kunde. 'Kuckeliku! Kuckeliku!' skrek han. 'Vilken kraftfull röst du har!' sa åsnan. 'Men varför galer du så högt?' 'Åh, jag galer medan jag fortfarande kan,' sa tuppen sorgset. 'I morgon ska kocken göra soppa av mig eftersom gäster kommer. Detta kan vara min sista dag!' 'Var inte ledsen, Tupp!' sa åsnan. 'Följ med oss till Bremen. Med din fina röst kommer vi att göra den bästa musiken någon någonsin har hört!' Tuppen fladdrade med vingarna av glädje och anslöt sig till gruppen. Nu var de fyra vänner: en åsna, en hund, en katt och en tupp, alla på väg till Bremen tillsammans.
Bremen var långt borta, och de fyra vännerna kunde inte nå dit på en dag. När kvällen kom, hittade de en skog där de bestämde sig för att sova. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd. Katten klättrade upp i grenarna. Tuppen flög högst upp där han kunde se långt och brett. Från sin höga plats såg tuppen ett ljus i fjärran. 'Vänner!' ropade han ner. 'Jag kan se ett hus med ljus! Kanske kan vi hitta mat och en varm plats att sova!' De fyra vännerna gick mot ljuset. När de nådde huset kikade åsnan, som var längst, genom fönstret. 'Vad ser du?' frågade hunden ivrigt. 'Jag ser ett bord fullt av läcker mat,' sa åsnan, 'och elaka tjuvar som äter allt!' Vännerna satte ihop sina huvuden för att tänka ut en plan.
De kloka djuren kom på en underbar plan. Åsnan satte sina framben på fönsterkarmen. Hunden klättrade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hunden. Och tuppen flög upp och satte sig på kattens huvud. Sedan, alla på en gång, började de göra sin musik! Åsnan skriade, 'Iii-aa!' Hunden skällde, 'Vov, vov!' Katten jamade, 'Mjau!' Och tuppen gol, 'Kuckeliku!' Oljudet var så högt och konstigt att tjuvarna hoppade upp av skräck. 'Ett monster! Ett spöke!' skrek de och sprang ut ur huset så fort benen kunde bära dem, försvinnande in i den mörka skogen. De fyra vännerna skrattade och skrattade, och gick sedan in för att njuta av den underbara festmåltiden som tjuvarna hade lämnat efter sig.
Efter den läckra måltiden hittade de fyra vännerna mysiga platser att sova. Åsnan lade sig på gården. Hunden kurade ihop sig bakom dörren. Katten lade sig vid den varma eldstaden. Och tuppen tog plats uppe på bjälkarna. Senare den natten kom en modig tjuv tillbaka för att kolla huset. I mörkret såg han kattens lysande ögon och trodde de var heta kol. När han kom nära rev katten hans ansikte! Hunden bet honom i benet! Åsnan sparkade honom med sina starka bakben! Och tuppen gol högt uppifrån! Tjuven sprang iväg skrikande, 'Det finns hemska monster i det huset!' Tjuvarna kom aldrig tillbaka igen. Och de fyra vännerna? De älskade sitt nya hem så mycket att de bestämde sig för att stanna för alltid. De kom aldrig till Bremen, men de var de lyckligaste musikanterna i hela landet, och de förblev de bästa av vänner för resten av sina dagar.
