Det var en gång en charmig liten by vid en bred flod, som hette Hameln. För länge sedan hade byborna ett stort problem med många busiga råttor. Råttorna sprang överallt, skrämde husdjuren, gnagde på maten och lät högt med sina pip. Borgmästaren och rådet var förvirrade över vad de skulle göra, och alla invånare kände sig oroliga. En dag kom en lång man med en skinande röd och gul kappa till Rådhuset. Han hade en liten flöjt fäst vid sitt bälte. Han sade: God dag, kära folk. Jag är Flöjtspelaren. Med min musik kan jag jaga bort de varelser som besvärar er.
Om jag gör er by ren igen, betalar ni mig tusen guilders? Borgmästaren och rådet jublade och sade: Ja, ja, vi lovar att betala dig. Flöjtspelaren gick ut på gatan och lyfte sin flöjt. Han blinkade med ena ögat, tog ett djupt andetag och spelade en snabb och glad melodi. Hans blå ögon glittrade som små lampor. Genast dök råttorna upp från varje hörn. Stora, små, bruna, svarta och gråa, alla spetsade sina öron. De började dansa i takt med musiken. Flöjtspelaren gick genom gatorna, och råttorna följde honom steg för steg.
Han gick mot floden Weser. Råttorna plaskade, simmade och skyndade sig bort från byn. Hameln ringde sina klockor av glädje. Folket applåderade och skrattade. Flöjtspelaren log och sade: Tack. Nu, snälla, ge mig mina tusen guilders. Borgmästaren såg på sina vänner och rynkade pannan. Han viskade: Det är mycket pengar. Sedan sade han till Flöjtspelaren: Vi skojade bara om tusen. Här har du femtio. Ta dem och gå och ta en drink. Flöjtspelaren skakade på huvudet.
Han sade: Ett löfte är ett löfte. Snälla, betala vad ni lovade. Jag är upptagen och måste besöka andra platser. Borgmästaren blev oartig och viftade med handen. Han sade: Gör det värsta du kan. Vi betalar inte mer. Flöjtspelaren gick ut på gatan igen. Han lyfte sin flöjt och spelade en ny sång. Denna gång var melodin mjuk, söt och full av hopp. På ett ögonblick hörde barnen i Hameln den. Små fötter skyndade och träskor klapprade. Pojkar och flickor med rosiga kinder och lysande ögon sprang ut, leende.
De applåderade och hoppade. De skrattade och sjöng. Flöjtspelaren gick nerför vägen och barnen följde honom, glada och trygga, som ett långt och glatt tåg. Borgmästaren och rådet stod stilla som stenar. De kunde inte tala. De såg på folkmassan som följde musiken. Flöjtspelaren gick inte till floden. Han gick mot en grön kulle som hette Koppelberg. När de kom till kullen öppnade sig en lysande dörr i klipporna. Inuti såg det ut som en solig trädgård. Flöjtspelaren gick in, och barnen följde.
När det sista barnet gick in, stängdes dörren försiktigt. Ett barn gick inte in. Han hade ett skadat ben och kunde inte springa fort. Han sade senare: Flöjtspelaren talade till oss om ett glatt land nära vår by. Vattnet glittrade, fruktträden var fulla, och blommorna var ljusare än någonsin. Fåglarna sjöng söta sånger. Hundarna var vänliga. Bina gjorde honung utan att sticka. Jag kände att mitt ben snart skulle bli bättre. Sedan slutade musiken och dörren stängdes.
Jag var utanför, ensam. Hameln hade blivit en tyst och sorglig plats. Föräldrarna sökte åt öster, väster, norr och söder. De ropade på Flöjtspelaren att komma tillbaka med barnen. De lovade silver och guld, men han kom inte tillbaka. För att minnas skrev de berättelsen på en hög kolonn och i ett stort kyrkfönster. De berättade datumet, den 22 juli 1376. Folk säger att långt borta, i ett land som heter Transsylvanien, finns det familjer som klär sig på ett speciellt sätt och berättar historier om en lång vandring från en bergsdörr.
Några tror att de kom från Hameln för länge sedan. Kära barn, denna historia lär oss att vara rättvisa. Om vi ger ett löfte, håller vi vårt löfte, precis som vi skulle vilja att andra höll sina. Och det är historien om Flöjtspelaren från Hameln.
