Det var en gång en magisk skog som hette Sjumilaskogen, där bodde en björn vid namn Nalle Puh. Han var inte en särskilt stor björn, och hans hjärna var ganska liten, men hans hjärta var det största i hela skogen. Puh bodde i ett mysigt trädhus med en skylt ovanför dörren där det stod 'Herr Sanders'. Varje morgon vaknade han och tänkte på sin favoritgrej i hela världen: honung!
En solig morgon tittade Puh till sina honungsburkar och upptäckte något hemskt – de var alla tomma! 'Åh, besvär,' sa Puh och klappade sin kurrande mage. 'Jag är säker på att det fanns honung här igår.' Han tittade i varje burk, till och med vände dem upp och ner, men inte en enda droppe gyllene honung fanns kvar. Hans mage kurrade högt. Det var dags att hitta mer honung!
Puh kom ihåg att hans vän Kanin alltid hade god mat. Han vaggade genom skogen tills han hittade Kanins mysiga håla. 'Hej, Kanin!' ropade Puh. 'Har du möjligtvis någon honung?' Kanin suckade men bjöd in sin vän. Puh åt och åt tills hans mage blev rund som en ballong. Men när han försökte lämna – åh nej! Han fastnade i Kanins ytterdörr!
Medan han väntade på att komma loss hörde Puh en liten röst. 'P-P-Puh? Är det du?' Det var Nasse, den minsta och mest blyga varelsen i Sjumilaskogen. Nasse var Puhs allra bästa vän. Han bar en randig tröja och hade de största öronen för en sådan liten gris. 'Åh, Nasse!' sa Puh glatt. 'Jag verkar vara i en klibbig situation.'
Efter att Puh äntligen poppat loss från Kanins dörr (det tog tre hela dagar utan att äta honung!), bestämde han och Nasse sig för att ge sig ut på äventyr. 'Vart ska vi gå, Puh?' frågade Nasse nervöst. 'Jag tror,' sa Puh fundersamt, 'att vi borde gå på upptäcktsfärd. Vem vet vad vi kan hitta!' Tillsammans gav sig de två vännerna iväg genom de gyllengröna stigarna i Sjumilaskogen.
De hittade sin vän Ior stående vid bäcken och såg ännu dystrare ut än vanligt. 'Vad är det för fel, Ior?' frågade Nasse. 'Min svans,' sa Ior sorgligt. 'Den är borta. Igen. Inte för att någon skulle märka eller bry sig.' Puh och Nasse tittade – mycket riktigt, där Iors svans skulle ha varit, fanns bara en liten spik! 'Oroa dig inte, Ior,' sa Puh. 'Vi ska hitta den!'
Puh och Nasse letade högt och lågt efter Iors svans. De tittade under buskar, bakom träd och inuti ihåliga stockar. 'Kanske har Tiger sett den?' föreslog Nasse. De frågade Kanin, som var för upptagen med sin trädgård. De frågade Kängu, som badade lilla Ru. Ingen hade sett svansen med den rosa rosetten. Var kunde den vara?
Till sist besökte de Ugglas trädkoja. 'Kom in, kom in!' hojtade Uggla viktigt. När Puh tittade runt i rummet såg han något bekant hänga vid Ugglas dörr – det användes som ett klocksnöre! 'Uggla,' sa Puh långsamt, 'det där är Iors svans!' 'Är det?' sa Uggla förvånat. 'Jag hittade den i skogen och tyckte att den passade bra som klocksnöre.' De skyndade sig att återlämna den till Ior, som blev så glad att han nästan log.
STUDS! STUDS! STUDS! Något orange och randigt kom studsande genom skogen. 'Hoo-hoo-hoo!' ropade Tiger, det mest underbara med Tigrar är att han var den enda! Han studsade rakt in i Puh och slog omkull honom. 'Hej där!' sa Tiger. 'Jag är Tiger! T-I-G-G-E-R! Och studsa är vad Tigrar gör bäst!'
Tiger ville visa alla hur högt han kunde studsa. Han studsade upp, upp, UPP – rakt in i det högsta trädet i skogen! Men sedan tittade han ner. 'Åh nej,' sa Tiger, hans studsiga självförtroende försvann plötsligt. 'Tigrar gillar inte höjder!' Han klamrade sig fast vid grenen, för rädd för att komma ner. Alla hans vänner samlades nedanför för att hjälpa till att rädda den fastnade Tigern.
En vacker dag kom två nya vänner till Sjumilaskogen – Kängu och hennes lilla Ru! Kängu var en snäll, moderlig känguru med den mjukaste rösten. Lilla Ru kikade ut från hennes påse, ivrig att leka. 'Kan jag studsa med Tiger?' frågade Ru ivrigt. Kängu log och snart blev Ru och Tiger de studsiga bästa vännerna i hela skogen.
Puhs honung var borta igen (han kunde inte föreställa sig vart den tog vägen!), så han bestämde sig för att få lite från bina. Han hittade en ballong och flöt upp, upp, upp till ett högt träd där bina hade sin honung. 'Jag är bara ett litet svart regnmoln,' nynnade Puh för sig själv, i hopp om att bina inte skulle märka. Men bin är ganska kloka och de kände igen en björn när de såg en!
Surr! Surr! Surr! Bina var INTE glada över att Puh försökte ta deras honung! De jagade honom genom skogen, över kullar, förbi Kanins trädgård och runt Ugglas träd. Stackars Puh sprang så fort hans små ben kunde bära honom. 'Åh besvär, åh besvär, ÅH BESVÄR!' flåsade han. Han dök ner i bäcken med ett stort PLASK, och bina flög till slut iväg.
Precis när Puh klättrade upp ur vattnet, kall och droppande, hörde han en välbekant röst. 'Dumma gamla björn!' Det var Christoffer Robin, den snällaste pojken i hela världen. Han svepte Puh i en varm handduk och gav honom en hel burk med gyllene honung. 'Tack, Christoffer Robin,' sa Puh lyckligt. 'Du vet alltid precis vad du ska göra.' Och Christoffer Robin log, för att hjälpa sina vänner var hans favoritgrej.
För att fira deras vänskap ordnade Christoffer Robin en stor picknick på den soliga ängen. Alla kom – Puh med sin honungsburk, Nasse med ekollonsmörgåsar, Kanin med grönsaker från sin trädgård, Uggla med historier att berätta, Ior med ett motvilligt leende, Tiger med sina studs, och Kängu och Ru med en utsökt kaka. De skrattade och lekte tills solen började gå ner.
En dimmig morgon gick Puh på en promenad och gick vilse. Dimman var så tjock att han inte kunde se sina egna tassar! 'Åh nej,' sa Puh och vände sig hit och dit. Varje träd såg likadant ut. Varje stig ledde ingenstans. Han satte sig på en stock och kände sig lite rädd. 'Jag önskar att mina vänner var här,' viskade han till dimman.
Men Puhs vänner LETADE efter honom! Nasse var modig även om han var rädd. Tiger studsade genom dimman och ropade hans namn. Kanin organiserade en sökgrupp. Även Ior hjälpte till, även om han förväntade sig det värsta. Till sist hörde de Puhs lilla nynnande genom dimman. 'Där är han!' pep Nasse. De rusade alla för att krama sin kära vän. Tillsammans hittade de vägen hem.
Stackars Iors hus av pinnar hade fallit ner igen. 'Det spelar ingen roll,' sa Ior dystert. 'Jag tyckte inte om det hörnet ändå.' Men hans vänner tyckte att det betydde väldigt mycket! Alla arbetade tillsammans – Puh och Nasse samlade pinnar, Kanin ritade planerna, Tiger studsade ner höga grenar, Uggla övervakade, och Christoffer Robin hjälpte till att stapla. Vid solnedgången hade Ior det mysigaste huset i hela skogen.
Djuren bestämde sig för att ha en 'Hjältefest' för Puh! 'Men vad gjorde jag?' frågade Puh förvirrat. 'Du är alltid snäll,' sa Nasse. 'Du hjälper till att hitta förlorade saker,' sa Ior och klappade sin svans. 'Du är en underbar vän,' sa alla tillsammans. Puh kände sig varm och glad inombords – varmare än honung fick honom att känna. Att vara älskad av sina vänner var det sötaste av allt.
När stjärnorna kom fram över Sjumilaskogen, bäddade Christoffer Robin ner Puh i sängen. 'Puh,' sa han mjukt, 'lova att du aldrig glömmer mig, även när jag är hundra.' Puh tänkte noggrant. 'Hur gammal blir jag då?' 'Nittionio,' sa Christoffer Robin. Puh nickade. 'Jag lovar.' Och med en varm kram och drömmar fulla av honung sa Sjumilaskogen godnatt.
