Det var en gång en mjölnare som hade tre söner. När mjölnaren blev mycket gammal, lämnade han sina tre söner endast tre saker: sin kvarn, sin åsna och sin katt. Den äldste sonen tog kvarnen, den andre sonen tog åsnan, och den yngste sonen fick bara katten. Den yngste sonen kände sig mycket ledsen. Han tänkte, 'Mina bröder kan arbeta tillsammans och tjäna pengar, men vad kan jag göra med bara en katt?' Han satte sig ner och suckade. Katten, som var väldigt klok och älskade sin unge herre, hoppade upp bredvid honom och talade med lugn röst. 'Var inte ledsen, kära herre,' sa katten. 'Om du ger mig en stark väska och ett par stövlar, så ska jag hjälpa dig. Din del är inte så dålig alls.' Den unge mannen blev överraskad över att höra sin katt tala, men han hade sett honom göra många kloka trick, så ett litet hopp började växa i hans hjärta. Han köpte en väska och lät göra ett litet par stövlar till katten. När stövlarna var klara var Mästerkatten i stövlar överlycklig. Han drog på sig dem och gick iväg på sina bakben som en liten person.
Först gick Mästerkatten till en plats där många kaniner bodde. Han öppnade sin väska och lade några färska morötter i den. Sedan lade han sig mycket stilla på gräset och låtsades sova. Snart hoppade en ung kanin över, sniffade på morötterna och gled in i väskan. Katten drog försiktigt i snörena och fångade kaninen. Sedan gick han direkt till kungens palats. Vid den stora porten bad han artigt att få träffa kungen. Vakterna stirrade på en katt i stövlar, men de släppte in honom. Katten bugade djupt inför kungen och sa, 'Ers Majestät, jag har med mig en fin kanin från min herres land, markisen av Carabas.' Detta var ett ståtligt namn som katten hade hittat på för sin fattige unge herre. Kungen blev glad och log. 'Säg till din herre att jag tackar honom,' sa kungen. Vecka efter vecka kom Mästerkatten med gåvor till kungen. Kungen började tro att denne markis av Carabas måste vara en mycket vänlig och generös gentleman.
En dag hörde Mästerkatten att kungen planerade att rida längs floden med sin dotter, den vackra prinsessan. Mästerkatten sprang hem och sa till sin herre, 'Om du gör precis som jag säger, kommer din lycka att vara gjord. Gå till floden och bada på den plats jag visar dig.' Den unge mannen litade på sin kloka katt. Han gick till floden och steg ner i vattnet. Medan han badade gömde Mästerkatten noggrant sin herres gamla slitna kläder bakom en buske. Just då rullade kungens vagn nära floden. Mästerkatten började ropa högt, 'Hjälp! Hjälp! Min herre markisen av Carabas är i vattnet och har förlorat sina kläder!' Kungen hörde ropen och kände igen katten som hade gett honom så många gåvor. Han skickade snabbt tjänare för att hjälpa till. De drog upp den unge mannen ur floden och svepte in honom i varma kläder. Kungen beordrade att fina kläder skulle hämtas från hans egen garderob. När den unge mannen satte på sig dem såg han stilig och ädel ut. Prinsessan log vänligt mot honom. Kungen bjöd in den unge mannen att sitta i den kungliga vagnen bredvid prinsessan.
Mästerkatten sprang långt framför vagnen på sina snabba tassar. Han kom till några bönder som arbetade på en stor grön äng. 'Goda människor,' ropade Mästerkatten artigt, 'när kungen kommer och frågar vems äng detta är, säg att den tillhör min herre, markisen av Carabas.' Bönderna tyckte om den vänliga katten i stövlarna och gick med på det. När kungens vagn passerade, tittade han ut och frågade, 'Vems fält är detta?' Bönderna svarade, 'Det tillhör markisen av Carabas, Ers Majestät.' Kungen vände sig mot den unge mannen och sa, 'Du har en väldigt vacker äng, markis.' Mästerkatten sprang vidare och sa samma sak till skördemännen i de gyllene vetefälten. Längs hela vägen var det samma sak. Överallt där kungen tittade, blev han tillsagd att marken tillhörde markisen av Carabas. Kungen blev mycket imponerad. Men Mästerkatten visste att all denna mark egentligen tillhörde en mäktig jätte som bodde i ett stort slott vid vägens ände.
Mästerkatten gick direkt till jättens slott och bad artigt att få träffa herren. Jätten lät honom komma in, nyfiken på en liten katt som gick i stövlar. 'Herrn,' sa Mästerkatten och bugade djupt, 'jag har hört att ni kan förvandla er till vilket stort djur som helst, som ett lejon. Är det sant?' 'Javisst kan jag det!' sa jätten stolt. På ett ögonblick förvandlade han sig till ett rytande lejon! Mästerkatten blev så rädd att han hoppade upp på en hög bjälke för att vara säker. När jätten blev sig själv igen klättrade Mästerkatten ner. 'Mycket imponerande,' sa Mästerkatten. 'Men jag har också hört att ni kan förvandla er till något väldigt litet, som en mus. Det är väl ändå för svårt?' 'För svårt?' ropade jätten. 'Inte alls!' Genast blev han en liten grå mus som sprang över golvet. På ett ögonblick hoppade Mästerkatten fram och fångade musen! Jätten var borta och slottet tillhörde nu Mästerkatten och hans herre. Mästerkatten skyndade till porten precis när kungens vagn anlände.
Mästerkatten bugade djupt och ropade, 'Välkommen, Ers Majestät, till slottet av min herre, markisen av Carabas!' Kungen blev förvånad. 'Detta vackra slott är också ditt, markis?' frågade han. 'Ingenting kan vara finare!' Den unge mannen gav sin hand till prinsessan, och tillsammans följde de kungen in i den stora salen. Borden var dukade med en underbar festmåltid. Kungen, prinsessan och den unge mannen satte sig och njöt av den utsökta maten. Mästerkatten satt i närheten på en mjuk kudde och spann av glädje. Ju mer kungen såg, desto mer tyckte han om markisen av Carabas. Prinsessan tyckte ännu mer om honom för att han var mild, ödmjuk och snäll. Till slut log kungen och sa, 'Min kära markis, om du önskar, kan du gifta dig med min dotter.' Den unge mannen sa att inget kunde göra honom lyckligare. Så den dagen gifte sig markisen av Carabas och prinsessan med musik, blommor och stor glädje. De bodde i det fina slottet och tog hand om alla med vänlighet. Och Mästerkatten i stövlar? Han blev den viktigaste katten i riket, glad över att hans kloka trick hade gett hans kära herre ett underbart nytt liv.
