Det var en gång en liten, livlig skomakare vid namn Mäster Pfriem. Han var kort och smal, och hans näsa pekade lite uppåt. Hans ansikte var blekt med små märken, och hans gråa hår stod åt alla håll. Hans pigga små ögon hoppade omkring som två små fåglar som iakttog allt runt omkring honom.
Han såg allt, hade en åsikt om allt och trodde alltid att han visste bäst. När han gick genom gatorna, svingade han armarna som om han rodde en båt. En gång stötte han till en flicka som bar vatten, och hinken flög upp och stänkte honom från topp till tå. "Dumma sak!" ropade han och skakade av sig dropparna. "Kunde du inte se att jag kom?"
I sin lilla verkstad drog Mäster Pfriem tråden så snabbt och hårt att den som stod för nära fick en armbåge i sidan. Ingen lärling stannade länge eftersom han hittade fel i varje stygn. "Stygnen är inte raka!" ropade han en dag. "Den här skon är för lång! Den där klacken är för hög!" klagade han nästa dag.
Om hans fru tände elden tidigt, hoppade han ur sängen med bara fötter och ropade: "Vill du bränna ner huset? Den där elden kunde steka en oxe!" När tjänarna pratade medan de tvättade, skällde han: "Där står ni som gäss, pladdrar och arbetar inte! Varför använda så mycket tvål?"
En dag, när han tittade på byggarna tvärs över gatan, muttrade han om deras röda sten och sandiga murbruk. Han rusade ut för att tala om för snickarna att deras bjälkar inte var raka, grep en yxa för att visa dem, och släppte den sedan för att skälla på en bonde om hans hästar. När han återvände, räckte hans lärling honom en sko.
"Vad är detta?" ropade Mäster Pfriem. "Jag sa att du inte skulle klippa skorna så breda! Vem skulle köpa detta?" Lärlingen sa tyst: "Mästare, du klippte den här skon själv och slog ner den från bordet när du rusade ut. Jag avslutade bara det du började." Mäster Pfriem hade inga ord att säga emot.
Den natten hade Mäster Pfriem en märklig dröm. Han klättrade uppför en skinande stig till himlens portar och knackade högt. "Varför finns det ingen dörrkläpp?" muttrade han. Aposteln Peter öppnade dörren. "Jag släpper in dig," sa Peter, "men du får inte hitta fel i allt du ser, annars kanske du inte njuter av din vistelse."
Mäster Pfriem steg in i himlens vida, ljusa utrymmen fyllda med mjukt, milt ljus. Han såg två änglar bära en lång bjälke snett istället för rakt. "Så dumt sätt att bära den!" tänkte han, men bet sig i tungan. De gick lätt utan att stöta i något.
Han såg två andra änglar dra vatten i en hink full av små hål. Vattnet rann ut på alla sidor! "Det där är meningslöst!" tänkte han. Sedan undrade han, "Kanske vill de bara leka. Kanske har himlen tid även för arbete som ser ut som ett spel."
Han kom fram till en vagn som fastnat i en djup grop, lastad med goda önskningar. En ängel selade två hästar, sedan kom en annan ängel med två hästar till—men fäste dem bakom vagnen! Mäster Pfriem kunde inte längre hålla tyst. "Vad gör ni? Har någon någonsin sett en vagn dras bakifrån?"
I det ögonblicket ledde en skinande varelse bestämt Mäster Pfriem tillbaka till porten. När han vände sig om för en sista blick, såg han vagnen stiga mjukt upp i luften! De fyra hästarna hade breda vingar, som bar vagnen upp och bort lika lätt som fåglar. Mäster Pfriems ögon blev stora av förundran.
Mäster Pfriem vaknade i sin egen säng, hjärtat slog snabbt. "Saker är ordnade annorlunda i himlen än på jorden," sa han mjukt. Han skyndade till sin verkstad, fortfarande lika livlig som alltid. Men någonstans djupt inom honom stannade drömmen kvar tyst, väntande på den dag han kanske äntligen skulle lära sig att se och lyssna innan han dömde.
