Det var en gång en vedhuggare, hans fru och två barn som hette Hansel och Gretel. Deras lilla hem stod vid en stor skog. Tiderna var svåra, och maten var knapp. På natten viskade föräldrarna om hur de skulle klara sina måltider. Hansel och Gretel lyssnade och höll om varandra. Hansel sa, Var lugn, lilla syster. Jag har en plan. När månen lyste starkt, gick han ut och fyllde sina fickor med små vita stenar som glimmade som små lampor. Tidigt nästa morgon gick familjen in i skogen. Luften var sval och fåglarna sjöng. Föräldrarna gav barnen lite bröd och bad dem att vila vid en varm eld medan de gick ut för att hugga ved.
När de gick, släppte Hansel tyst de vita stenarna en efter en längs stigen. När solen gick ner, kom inte föräldrarna tillbaka. Gretel kände sig rädd, men Hansel log och sa, Vi kan följa stenarna. Stenarna glittrade i månskenet som en rad stjärnor. Steg för steg hittade barnen vägen hem. Deras pappa kramade dem med lättnad, och alla sov tryggt den natten. Snart tog maten slut igen. Nästa dag gick de tillbaka till skogen. Hansel hade ingen tid att samla stenar, så han bröt sitt bröd i små smulor och släppte dem längs stigen. Barnen väntade vid en liten eld och sjöng mjuka sånger för att känna sig modiga.
Men när de försökte följa smulorna, kunde de inte se dem. Fåglarna hade ätit upp varje smula. Hansel och Gretel var vilse. De gick och gick. Träden viskade och bladen prasslade. Månen steg upp och såg vänlig ut. De hittade ett högt träd, kröp ihop tillsammans och somnade. På morgonen upptäckte de ett litet hus. Taket såg ut som kakor, fönstren som klar socker, och staketet som krispiga pretzels. Hansel rörde vid ett hörn. Klapp, klapp. Det var sött som honung. En mjuk röst ropade inifrån, Kära barn, kom in och värm er. En kvinna med en sjal öppnade dörren. Köket doftade av mjölk och varma bullar.
Hon gav dem soppa, bär och en mysig säng. Hansel och Gretel tackade henne med glittrande leenden. Nästa dag blev kvinnan allvarlig. Hon ville att barnen skulle göra många sysslor. Svepa här, putsa där, bära vatten, sa hon. Hennes röst var skarp, och arbetet verkade aldrig ta slut. Hansel och Gretel var artiga och gjorde sitt bästa, men de saknade sin pappa och sitt lilla hem. Gretel viskade, Vi borde gå tillbaka. Hansel nickade. De gjorde en plan. Gretel frågade, Får vi ta brödkanterna ut till fåglarna? Kvinnan gick med på det och öppnade den tunga dörren. På ett ögonblick tog barnen varandra i handen, tackade kvinnan för måltiden och sprang nerför stigen.
Skogen kändes vänlig igen. Fåglar flög ovanför som om de visade vägen. Till slut nådde de en bred flod. En vit anka flöt nära stranden. Hansel sa, Lilla anka, kan du hjälpa oss att korsa? Ankan nickade och bar över dem, en i taget, säkra och torra. På andra sidan såg de en stig som såg bekant ut. Träden öppnade sig som en välkomnande port. Snart dök deras stuga upp. Deras pappa skyndade ut, tårar i ögonen. Mina kära barn, ni är hemma! ropade han. Han kramade dem om och om igen. Familjen delade en enkel middag med varm soppa och färskt bröd. Vedhuggaren fick ett stadigt jobb, och kökshyllan var aldrig tom igen.
Hansel och Gretel berättade för sin pappa om de skinande stenarna, det söta lilla huset, den vita anden och de snälla fåglarna. De lovade alla att stanna tillsammans och att prata om bekymmer på ett snällt och ärligt sätt. Från den dagen hjälpte barnen till med sysslor, räknade bröd och sparade vad de kunde. De lärde sig att modiga hjärtan, kloka planer och att ta hand om varandra kan leda vem som helst hem. Och varje gång månen lyste över skogen, kom Hansel och Gretel ihåg hur ljusa och hjälpsamma även de minsta stenarna kan vara.






